Sök

Idre fjäll och Städjan

Thomas Traneving
12 juli 2017
6 min läsning

I våras fick jag förfrågan om jag ville hålla en föreläsning i Idre under Friluftsfrämjandets årliga ledarträff, det tog inte många sekunder innan jag svarade ja, för den här platsen känner jag lite extra för med tanke på att Städjan inte ligger så långt härifrån, det var ju där allt började ordentligt med mina promenader och tältnätter.

Eftersom jag tidigt fick reda på att jag skulle få åka dit, så hade jag god tid på mig att förbereda mina föreläsningar som jag skulle hålla, två till antalet och helst skulle de handla om olika saker också. När jag ska framföra något och förbereda mig brukar jag vänta in i det sista för att sätta lite press på mig själv, det brukar bli bäst då, och denna gång var inget undantag, men i ärlighetens namn så började jag någon vecka tidigare än vad jag brukar göra. Det funkar inte för mig att bara sätta mig ner och vänta till texten kommer flygandes i huvudet, utan jag får lite idéer lite då och då som jag noterar ner för att sen skriva ner det i sin helhet, det brukar bli bäst då, men det funkar inte för alla.

Hur som helst, söndagen 2 juli blev jag hämtad med bil av min gode vän Knut från Friluftsfrämjandet, sedan åkte vi den ganska långa, men bitvis väldigt vackra vägen upp till Idre, en resa på strax under 50 mil och som tog ca 7 timmar inklusive två stopp efter vägen ett av dem var vid en sjö som hette Opplimen som ligger mellan Leksand och Rättvik. Där stannade vi till lite extra så att Knut kunde få sin korta, men ack så viktiga 30-minuters sömn och medans han vilade åkte jag lite på den led som går runt sjön. Leden heter passande nog Opplimen runt och den är 4 km lång och den är rullstolsanpassad. Jag hade inte möjlighet att åka runt hela sjön, men enligt några hemsidor som jag varit inne på ska det fungera alldeles utmärkt att ta sig runt med rullstol.

Väl framme i Idre fjäll checkade vi in, sedan gick vi raka vägen till platsen där invigningen skulle vara. Det hölls tal och bjöds på allsång, när det var klart gick vi till byns enda pizzeria, Askis pizzeria hette den och är man här så, this is the place, riktigt goda pizzor, i alla fall den jag tog. Efter det gick vi till bilen och hämtade all packning för att göra oss hemmastadda i stugan som vi hade fått. Den var inte helt perfekt ur handikappsynpunkt, men den funkade för mig, förutom några detaljer, en av dem var att jag inte kom in i stugan själv, trots en ramp som man hade lagt dit, men den var alldeles för brant, men förutom rampen så var det inga problem och det var ju huvudsaken eftersom det var ju jag som skulle bo där, tillsammans med Knut, men han hade ju o andra sidan inte någon funktionsnedsättning så för honom var det ju lugnt.

Vaknade tidigt dagen därpå och anledningen till det var att det är något som jag alltid gör när jag kommer till ett nytt ställe, sedan började fjärilarna komma igång i magen pga. den föreläsning som jag skulle hålla senare under dagen.

Förmiddagen gick åt till att känna av och lära sig området, det är stora nivåskillnader till olika platser i området och det var ordentligt branta backar vart man än skulle, så det gällde att lära sig vart de olika platserna låg någonstans så man inte behövde kämpa sig för någon uppförsbacke i onödan. Efter lunchen åkte vi till Pernilla Wibergs hotell som låg ca 300 meter bort från stugbyn där vi bodde för att leta rätt på lokalen där jag skulle hålla min väl genomtänkta och välarbetade föreläsning. Det brukar alltid dyka upp tråkiga saker när man ska koppla ihop alla kablar, men den här gången gick det förvånansvärt enkelt, så då var det bara att vänta in allt folk som hade anmält sig.

Under den här veckan så erbjuds det hela 141 aktiviteter, ganska mycket med andra ord, så konkurrensen till de olika aktiviteterna var ganska hård, men i ärlighetens namn så hade jag hoppats på fler än de 2 personer som dök upp, en av dem var dessutom Knut, men jag körde mitt program och det gick hyfsat bra, efter det åkte vi till Idre by för att handla hem lite mat och proviant till vår kommande tur som vi skulle göra med början dagen därpå mot Städjans topp. Förutom att vi handlade åkte vi upp till Nipstugan och till den parkering där vår tur skulle starta. Det märktes att vi var på hög höjd (ca 1000 m/h), trädgränsen låg ungefär vid Nipstugan, men sedan var det ju ytterligare några kilometer att köra och det gick i stort sett bara uppför.

Föreläsningen som jag höll i dagen därpå gick betydligt bättre, kanske berodde det på att det kom lite mer folk den här gången, tror det var åtta personer, när jag var klar satt vi och att packa ihop det vi skulle ha med oss, sedan bar det iväg

I samband med att vi åkte upp till Nipstugan dagen innan så hade vi kollat in två områden där vi skulle övernatta, det ena var vid en långsmal sjö, Bursjön, och den andra vid en liten tjärn, Gränjestärnen. Sjön var fin, men den hade inte det där lilla extra som tjärnen hade, så det fick bli den.

Vaknade väldigt tidigt dagen därpå och med det menar jag vid ca 04.30. De timmarna jag sov så sov jag väldigt bra, men när jag väl vaknade så lång jag och tänkte på det som skulle hända senare under dagen, jag kände mig väldigt otålig. När klockan ringde 07.00 hade jag i stort sett packat ner det jag skulle ha med mig på turen upp till Städjan. Efter en lång och god frukost som bestod av gröt, mackor och kaffe packade vi ihop det sista, sedan bar det iväg.

Vi hade gjort upp med journalisterna att vi skulle träffas id parkeringen, sedan skulle de följa med oss en bit för att få lite bra actionbilder på mig när vi gick mot toppen. Vet inte om det blev så mycket till actionbilder för det gick inte fort, jag fick slita för varje meter jag skulle fram. Jag var här med pappa 2009, så jag kom ihåg att det var väldigt stenigt, men att det var så här mycket hade jag förträngt, men tack vare mitt freewheel så gick det hyfsat bra ändå, förutom på några ställen där Knut fick rycka in och det var när vi skulle ner för korta, men branta, steniga backar, plus när jag var på väg ner för stupet som vi hade på vänstra sidan om oss.

Vädret skiftade väldigt snabbt, ena stunden sol, andra stunden regn, något som är typiskt på den hör höjden inbillar jag mig, men oavsett om det var sol eller regn så var det ordentlig storm, vinden tog tag i rullstolen vid ett flertal tillfällen efter vägen, så det var lite väl spännande några gånger. Utsikten var bedårande och inte blev det sämre att ett gäng renar dök upp framför oss. med Städjan i bakgrunden, bättre än så här kunde det inte bli. För stunden glömde vi bort hur ordentligt trötta vi var bägge två efter att ha kämpat oss fram i över två timmar, men när de försvunnit bakom krönet på höga sidan och vi började röra på oss kom verkligheten till oss. Vi började lite smått diskutera hur vi skulle göra, att ta sig uppför Städjan var bara att glömma, frågan var hur långt till vi skulle fortsätta. Vi beslutade gemensamt att Knut skulle fortsätta en bit för att se hur det såg ut och medans han var borta satt jag kvar vid den enda plana marken som fanns. På min högra sida gick det brant uppför och på min vänstra sida gick det brant nerför och dit ville jag absolut inte hamna.

Efter en stund kom han tillbaka och efter att ha berättat hur det såg ut längre fram beslutade vi bägge att vända tillbaka, vi var ganska trötta, den kraft vi hade kvar behövde vi för att på ett någorlunda säkert sätt komma fram till bilen, på vägen mot Städjan hade vid medvind, men nu hade vi i stället motvind, dessutom började det regna ganska ordentligt.

Vet inte hur lång tid det tog tillbaka, men till slut kom vi fram och då fick jag en jättebra ide, jag skulle ta rullstolen ner för den över två kilometer långa och branta backen ner till Nipstugan där vi skulle äta vår lunch som vi inte kunde äta uppe på fjället pga det dåliga vädret. Jag sa till Knut att vi skulle ses där nere, sedan försvann jag ner, men ganska snart märkte jag att det var alldeles för brant. Jag hade svårt att hålla emot med mina händer som hade fått kämpa några timmar redan, sedan var det det där med värmen som strålade mot mina handskar. Trots att de var extra tjocka, så blev det riktigt varmt när jag höll emot i backen, plus att jag var på väg att åka ur rullstolen för att det lutade så, så det var bara att vinka in Knut och bilen igen, sedan kunde vi ta oss ner lugnt och sansat. Även vid Nipstugan blåste det så väldigt så vi beslöt oss för att åka hem och äta i stugan i stället. Borta bra, men hemma bäst.

Här är lite bilder från vår tur uppe på fjället.klicka på bilden, så kommer ni till nästa.