Sök

Rånö

Thomas Traneving
12 juni 2017
5 min läsning

Tidigt i våras bad föreningen FSDB om tre promenader under vår och sommar, två av dem är avklarade, om en månad tar jag, Calle och Rolf med dem på den tredje, denna gång ut i Stockholms skärgård. Deras önskan var att komma till en ö som hade bra promenadstråk runt ön, efter en hel del letande i kartor och på nätet fastnade jag för Rånö, en ö som ligger i den södra delen av skärgården. Om ni undrar så är det den gröna linjen runt Rånö som syns på kartan ovan. Eftersom jag har en hel del projekt framför mig så bestämde jag mig att redan nu åka ut för att reka och till min hjälp hade jag med mig Calle.

Vi träffades i lördags morse vid Stockholm Södra för att därifrån ta pendeln ner till Nynäshamn, en resa på ca en timme. Från Nynäshamn tog vi Utö Express, en av alla miljoner båtar som finns i området, för att efter ytterligare en timme komma till Rånö, en för mig obekant ö, men det skulle vi råda bot på nu. Vid bryggan på ön fanns en liten skylt med en karta på området och lite matnyttig information, bl.a. en stugby som vi skulle komma mer i kontakt med än vad vi tänkt oss från början, mer om det längre fram. Vi fortsatte grusvägen tills vi kom till livsmedelsbutiken och krogen, butiken var öppen men krogen var stängd, den skulle öppnas omkring midsommar fick vi redan på senare.

Vi hade två vägar att välja mellan, en grymt brant backe som gick upp mot ett skogsparti, eller en lättare väg som gick mot några ängar och en tältplats någon

kilometer bort, vi valde det sistnämnda. Efter några hundra meter kom vi fram till en korsning, där svängde vi vänster och fortsatte på slingriga och ganska backiga vägen som gick både upp och ner, men till slut så kom vi till dagens första ställe där vi beslöt oss för att ta en paus, Harviken som var en underbar liten vik med en fin sand utmed det klara, fina vattnet. Det var inte så lätt att hitta till den här platsen för man var nämligen tvungen att vika av från grusvägen och följa en smal och snårig stig som gick genom buskar och snår, men efter bara ett tiotal meter var vi framme. Här kunde vi vara hur länge som helst, men efter att ha inspekterat stället så vände vi tillbaka och fortsatte vägen norrut.

Till en början var det en bra och fin grusväg som vi åkte på, men ju längre norrut vi kom, desto sämre blev vägen, till slut var den knappt åkbar med rullstol, vid några ställen blev vi tvungna att hjälpa varandra för att klara oss uppför och förbi de hindren som låg efter vägen, sten, rötter och branta backar, men till slut hade vi tagit oss förbi allt elände så då kunde vi pusta ut. När vi åkt förbi ett ställe som hette Simudden stannade vi till vid vattnet för att äta lunch. Jag hade tidigare på morgonen gjort i ordning min och Calles favoriträtt, Tortellini med gorgonzolasås och hällt ner i en större mattermos, så att vi lätt kunde hälla ut den varma maten i varsin tallrik, hur smidigt och gott som helst, till det hade Calle tagit med sig en passande dryck till, det kunde inte bli bättre. Efter en halvtimmes vila fortsatte vi vår tur, nu var det dags för dagens kraftprov, en riktigt lång, brant backe där vi blev tvungna att sicksacka för att ta oss upp med risk för att välta stolen åt sidan när vi åkte, men vi hade inget annat val, det var riktigt brant. Några hundra meter bort låg en seglarskola där vi stannade till för att titta på utsikten, prata med några ur personalen som jobbade där, plus att jag fotade ett stort älghuvud som någon jägarmästare satt upp på väggen. Antar att det här kommer att bli den bästa älgbilden jag tar i mitt liv, synd bara att inte resten av kroppen var med.

Förutom att ön bjuder på en vacker och annorlunda natur, så finns här några gårdar också, en av dem är Rånö gård med anor från 1600-talet, men den låg inte riktigt i vår färdväg, man kunde se den på håll, vi började känna oss ganska slitna och vi såg på en skylt att vi hade 2.5 kilometer kvar. Av erfarenhet är alltid den sista biten svårast, hur lättåkt det än är och den här gången var inte ett undantag, bättre underlag och ganska flackt, men som sagt, nu började det kännas i kroppen, men till slut kom vi tillbaka till byn och till bryggan dit båten skulle komma för att hämta oss, men det uppkom ett litet problem upptäckte vi när vi läste när båten skulle komma. Vi missade sista båten med ca 20 minuter. 20 MINUTER!!!!!!!!!!!

Min puls steg från normal till onormal på mindre än 2 sekunder. Jag tittade på Calle och den blicken är något som jag kommer att bära med mig resten av livet, om blickar kunde döda hade jag varit stendöd vid det här laget. Nu känner jag Calle som om han var min egen bror, så jag visste att den blicken inte betydde det som den utstrålade, han, liksom jag, försöker få igång hjärncellerna som finns för att snabbt komma fram till en lösning. Jag såg att det la till en mindre båt en bit bort där de bar av frukt och grönsaker, vilket betydde att de åtminstone hade kontakt med de som jobbade på ön, vi skulle ha mer tur än så, det var de som jobbade på ön och hade hand om både livsmedelsbutiken, krogen och stugbyn. När jag hade förklarat vårt lilla dilemma smålog de mot oss och sa att vi inte var de enda som hade gjort misstaget att läsa på feldag på turlistan, bra, då kände jag ganska normal helt plötsligt. Det hela slutade med att vi fick en stuga någon kilometer bort, inte handikappanpassad, men helt okej, man tager vad man haver sa Kajsa Varg.

Det blev en tidig kväll, men det blev också en tidig morgon, vi hade bägge haft ganska svårt att sova, inte pga sängarna utan på hela situationen. När vi ätit vår frukost tog vi oss tillbaka genom skogen och ner till byn, där satte vi oss och njöt av det fina vädret.

När jag åker på bakslag försöker jag alltid hitta några possitiva saker med det hela och det hade den här historian. Om allt hade gått som på räls hade vi inte fått den där underbara morgonpromenaden på morgonen, vi hade heller inte fått se den där räven som smög omkring i buskarna, det är sådana här saker som gör att det hela ändå känns ganska bra ändå. När det var två timmar kvar kände vi att det var dags att närma oss bryggan som låg knappt 200 meter bort, men vi ville vara säkra på att inte missa den båten också, så vi lastade vår packning igen på våra rullstolar och begav oss ner till bryggan för att vänta på båten som kom när den skulle, så efter ytterligare några timmar kunde jag lasta av alltihop och pusta ut av att äntligen vara hemma.

Här är ett bildspel från turen.