Värsta promenaden

Många av er har säkert sett programmet ”Det stora fågeläventyret” på SVT och kanske blivit intressera av fåglar, i alla fall har jag det. Det finns ett antal stora fågelsjöar i Stockholm, en av dem är Fysingen som ligger i de norra delarna av Stockholm, i Rosersberg närmare bestämt. Sjön är en av de tio områden som jag kommer att lägga in i den kommande appen som vi arbetat med tillsammans med Naturkartan bl.a. För den som undrar så är vi i sluttampen av projektet, det är några tekniska bitar som måste lösas först, innan vi kan lägga in all information.

Det var flera år sedan jag var där senast, så de bilderna jag har är ganska gamla, så därför bestämde jag mig för att åka dit för att ta nya kort, men också för att kolla på eventuella flyttfåglar som kommit tillbaka till våra breddgrader.

Jag och Iris tog pendeln från Stockholm Södra för att åka upp till Rosersberg, en resa på ganska exakt 30 minuter, för att därifrån ta oss till sjön som låg några kilometer bort. När vi tagit oss ut från spärrarna och ut genom stationshuset svängde vi vänster och upp för en liten backe, förbi en parkering på höger sida och en pizzeria på vänstra, bort till Rosersbergsvägen, där svängde vi höger och följde cykelvägen bort som gick utmed vägen. Efter en stund kom vi till en rondell, där fortsatte vi rakt fram, upp för en inte alltför brant backe som var ca 70 meter lång, för att fortsätta till Norrsundavägen som låg ytterligare 400 meter bort. Sedan var det tänkt att vi skulle ta oss över vägen, svänga vänster och direkt höger, upp och fortsätta vägen över E4an bort mot ett café, som heter Ström och sedan till sjön, men vid Norrsundavägen tog det tvärstopp och orsaken till det var ett större vägarbete.

Fram med mobilen för att kolla efter alternativa vägar, vilket det också fanns, men det skulle innebära flera kilometer extra, något som jag tyckte kändes lite halvjobbigt, så därför beslöt jag mig för att åka tillbaka till Rosersbergs stationen för att därifrån fortsatta cykelvägen som gick utmed Slottsvägen mot

Rosersbergs slott några kilometer bort. När vi hade tagit oss upp för en lång seg backe och sedan ner på andra sidan dungen kom vi till något som såg ut som en skola eller kursgård, där svängde vi vänster och åkte utmed en väg som hette Verkavägen, här har militären sitt övningsområde, men även polis och räddningstjänst. Idag hade militären en större övning, det kryllade av dem och det smattrade en hel del i buskarna, men jag förmodar att det var lösa skott. När vi kom till en t-korsning svängde vi höger och fortsatte en lerig grusväg förbi ett kärrområde som hette Marängen och till Rosersbergsviken som är en del av en större sjö som heter Skarven. Vi fortsatte Marängsvägen till vi kom till en båthamn och en bom.

Jag får ganska ofta frågan vad jag gör om jag kommer till ett ställe som verkar omöjligt att ta sig fram med rullstol, det här var ett sådant ställe. Svaret är ganska enkelt, antingen åker jag tillbaka samma väg som jag kom ifrån, eller så tar jag reda på om det faktiskt går att ta sig fram, det vet man ju inte förrän man har försökt.

Från att ha varit en grusväg så var där nu en bred stig som verkade helt okej, men några meter bort såg jag att det sluttade brant nerför så hur det såg ut sedan hade jag inte riktig koll på, det enda jag visste var att den så kallade stigen inte skulle vara så lång, bara några hundra meter, tills man kom till en badplats, där skulle det bli bättre igen, i alla fall enligt kartan i mobilen. Jag pressade mig under bommen, normalt så tar jag från en av sidorna, men det fanns ingenting att åka på, så därför fick det bli under, men det gick bra. Innan den branta backen såg jag två bodar som jag misstänkte var toaletter, den ena för icke funktionsnedsatta och den andra för människor i rullstol, riktigt kul att se, men ska jag sätta mig på den toaletten så får de ta och sanera stället ordentligt, det var sprutlakerat över stora delar av toalettringen, vidrigt!!

Dimma

Fåglar

Backen ner var riktigt spännande, smal, ojämn och en skarp högersväng ner till badplatsen, där stannade vi till för att inta vår lunch. Tråkigt nog så var det ganska disigt och dimmigt så man såg inte så bra, annars är utsikten ganska fin. Förutom jag och Iris så var här några fåglar som latade sig nere på bryggan, såg ganska fridfullt ut så jag passade på att ta kort på dem och de här var de enda som jag lyckades ta kort på, annars var det bara en massa fågelkvitter som jag hörde, men inga fåglar, stor respekt till alla fågelfotografer, att ni bara lyckas.

Från badplatsen fortsatte vi Rosersbergs badväg bort till Slottsvägen, där svängde vi höger för att ta oss tillbaka till Rosersbergs station för att ta tåget hem, men ödet ville något helt annat. Jag kan ta branta backar, stenar, rötter och all annat jäkelskap som man kan råka ut för, men det som nu skulle ske ett par timmar framöver, det var bara för mycket!

När vi kom till stationen ropade de ut i högtalarna om att en elledning hade rivits ner i närheten av Upplands Väsby vilket gjorde att inga tåg gick mellan Upplands Väsby och Märsta, naturligtvis var vi mitt emellan. Jag såg på tavlan att nästa tåg skulle komma om ca 40 minuter, så då var det bara att vänta. När det var 10 minuter kvar till tåget skulle komma slocknade den digitala tavlan, då började jag ana att det här kunde ta lång tid. Gång på gång ropade de ut att tågen för tillfället var inställda och att man skulle ta alternativa resvägar, hur gör man det i ingemans land?? Efter ytterligare någon halvtimme kom mannen som jobbade vid spärrarna och sa att man beställt in extra bussar som man kunde ta, spännande tänkte jag. Jag har alltid undrat över hur man skulle lösa sådana här situationer om man satt i rullstol, de flesta bussar kommer man in på med rullstol med hjälp av en ramp som busschauffören kan fälla ut, men den här gången var det lite annorlunda. Efter lång väntan kom så den första bussen, fullproppad med förväntansfulla människor som ville ner till Upplands Väsby och ett fungerande tågnät. För det första så var det som sagt fullproppat med folk, sedan hade man satt in turistbussar och de har ingen ramp, med andra ord var det omöjligt att komma ombord med rullstol. Efter ca 5 minuter kom det ytterligare en buss och det var samma sak där också, omöjligt att komma på ombord.

Ringde frugan för att berätta det hela, hon tyckte jag kunde ta en taxi och skicka in kvitton till SL för det har man rätt till i det här läget, men jag kände att det bara skulle bli krångligt, så jag bestämde mig för att vi skulle ta oss ner till Upplands Väsby för egen maskin, med rullstol.

Vi åkte åter igen utmed Rosersbergsvägen, sedan svängde vi höger vid rondellen och åkte Nyborgsvägen söderut, förbi Råbergshallen, där fortsatte vi en cykelväg söderut, såg på en skylt att det var 7 kilometer till Uppplands Väsby, inga problem tänkte jag, Iris var även hon pigg fortfarande såg jag. Hade hon sett trött och inte varit med på noterna, då hade läget varit ett helt annat, då hade jag inte tvekat att ta en taxi, men vädret var fint, soligt och fortfarande ganska varmt, i alla fall när man körde rullstol, sedan fick jag chansen att upptäcka att våren hade kommit en bit på väg.

Vi fortsatte cykelvägen som gick utmed Harald Almgrens väg, men när vi kommit 2 kilometer bort hände det som absolut inte fick hända, cykelvägen var avstängd pga vägarbete, först inställt tåg, nu det här.

Nu började jag så smått inse att det där med taxi inte var så dumt kanske, men det var dock ett problem, vart var jag någonstans? Jag visste att jag var någonstans mellan Rosersberg och Upplands Väsby, men chauffören behövde nog mer information än så. Såg ett litet köpcentrum långt bort i fjärran, där måste jag ju kunna hitta en adress tänkte jag och åkte mot centrumet. Men när jag började köra så såg jag att det for ett pendeltåg och att det åkte söderut, perfekt tänkte jag, nu är det bara att åka tillbaka till Rosersberg, hoppa på tåget och äntligen komma hem. När jag kom till numera välbesökta pendeltågsstationen hade det fortfarande inte kommit igång, det pendeltåg jag såg var tydligen någon annat, men jag VET att det var ett pendeltåg och att det åkte söderut. Nu var det inte så mycket att fundera på, nu var det taxi som gällde. Beställde en bil till stationen som skulle ta oss till Upplands Väsby, frågade om man kunde beställa ända hem till söder, men det gick inte, närmaste station var det som gällde.

När vi väntat en stund så ringer chauffören och frågar exakt vart jag är någonstans, hade ingen aning, det enda jag visste att det var vid en större parkering och att det låg en pizzeria här, då visste han och efter en stund svängde han in på parkeringen. Nu kanske ni tänkte, vad skönt, nu kan det väl inte hända så mycket, men där har ni fel.

När vi kom till stationen tittade jag på en tavla vilket spår vi skulle till såg jag att det var spår två. Vi åkte in på stationen och tog hissen upp, tittade på displayen och såg att det var ca 10 minuter kvar till tåget skulle komma. När det var två minuter kvar ropade de ut i högtalaren att det var spårändring, tåget som jag skulle åka med hade bytt till spår fyra, med andra ord, jag hade två minuter på mig att ta hissen ner, åka till andra sidan och ta hissen upp igen. Tror ni att jag hann, neeeej! När vi kom ut på perrongen såg jag tåget åka iväg, bara några meter från oss.

Som tur är så är Upplands Väsby en station där det kommer tåg från både Uppsala och Märsta (om det nu hade fungerat) så jag behövde bara vänta en halvtimme innan nästa tåg kom. Innan jag åkte iväg på förmiddagen sa jag till Lotta att jag nog skulle vara hemma vid 15-tiden, senast 16, när vi äntligen kom hem hade klockan närmat sig halv åtta på kvällen. Fysiskt var jag inte så trött, men mentalt var jag helt slut, det brukar vara tvärt om.

Vad har jag då lärt mig av dagen? Jo, att inte gripas av panik, att” (Nästan) ingenting är omöjligt”, och att allt ordnar sig förr eller senare.