Vårkänslor

En mer passande rubrik finns nog inte en dag som denna, alla hjärtans dag och en underbar promenad med Iris i solskenet, bättre än så kan det inte bli.

Kollade väderleken på tv igår kväll och det såg väldigt lovande ut, därför var det lite tråkigt när jag gick upp i morse och förberedde mig för turen, rutten var bestämd men jag kände lite tvivel på om jag skulle klara av det pga allt jag gått igenom sista tiden. Nefron har jag berättat om tidigare, men i helgen så blev jag antingen matförgiftad eller magsjuk, låg och mådde riktigt dåligt, men det var då det, idag kändes det bra, förutom mina tvivel på mig själv, men jag lät de känslorna vara kvar hemma och tog med mig enbart det jag och Iris behövde. Även jag som är van att åka ut i skogen, måste även ibland påminna mig själv om att mycket sitter i huvudet och inte i benen.

Vi tog pendeln från Södra station och åkte norrut, till Norrviken som ligger åtta stationer bort, sedan tog vi hissen ner till markplan för att där ta höger och följa en väg som gick mot Norrviken centrum, men innan centrum svängde vi vänster och fortsatte en cykelväg upp till en parkering, på andra sidan parkeringen fortsatte vi cykelvägen som gick utmed Skolvägen. Vid Norrviken skola bytte vägen namn till Snöbollevägen, ett riktigt passande namn för det var lite snö efter vägen, även på, något som hade försvunnit för länge sedan på söder. Efter några hundra meter kom vi fram till en bensinmack, där svängde vi höger och fortsatte Pommernvägen bort genom villa området och till en vändplan, där svängde vi vänster och fortsatte mot fälten och Järvafältets naturreservat.

Området som vi var i heter Pommern, ett namn med olika betydelser beroende på vem man frågar. Pommern i det här området kommer från den gamla mangårdsbyggnaden med samma namn och som låg i området, annars förknippar nog de flesta Pommern med den historiska svenska besittningen i Tyskland mellan 1648 och 1815, Pommern är även ett område i Polen.

Nog pratat om Pommern, åter till dagens promenad. Än så länge hade vi åkt på en fin bred grusväg, inga backar att tala om, men när vi kom till en parkering så ändrades underlaget och landskapet radikalt. Den breda fina grusvägen blev till en smal och snöig/isig stig som gick genom ett tätt skogsområde på vänster sida, på höger låg sjön Ravalen. Trots den smala och isiga stigen var det lättåkt, i alla fall till en början, värre skulle det bli någon kilometer söderut. När vi åkt på stigen en stund kom vi fram till en brygga som gick ut mot den frusna sjön, vi åkte ut på den för att se om vi eventuellt skulle stanna till för att äta vår lunch, men det knakade lite otäckt under bryggan så det kändes inte så säkert att vara på den så vi fortsatte. Några hundra meter bort kom vi fram till dagens första riktigt branta backe.

Jag tittade på backen för att se hur brant och hur lång den var, plus att jag kollade på underlaget. Det var mycket snö och is på stigen, men på några ställen var det sten och grus, så kanske det skulle gå att ta sig upp med rullstolen. Jag började med att åka rakt, men ganska omgående fick jag sicksacka uppför, det var omöjligt att ta sig upp på något annat sätt. Backen var kanske inte så lång, kanske 20 meter, men den var riktigt brant så det tog ca 15 minuter att ta sig upp, väl uppe tog jag mig en behövlig vila. Tittade mig omkring och kunde konstatera att solen börjat göra sitt jobb med att få bort snön, på några ställen där solen låg på så hade det smält undan lite så det gröna som legat gömt sedan några månader tillbaka tittade fram, efter denna underbara upptäckt fick jag tillbaka mina krafter så vi kunde fortsätta genom skog och fält ner till Bögs gård. Gården är en visningsgård vilket betyder att allmänheten är välkommen att se deras verksamhet som till största del består av djurskötsel. Namnet Bög härleds ur ordet böj och kan komma sig av att vägen gör en skarp sväng framför gården. Strax väster om gården ligger ett gårdsgravfält från yngre järnåldern som innehåller sammanlagt 50 gravanläggningar med treuddar, stensättningar och rösen. Det är troligt att Bögs gård och närbelägna Väsby gård anlades vid denna tid. Bög omnämns första gången 1350 i gåvobrev som I villa Bögh. Under 1500-talet omnämns Bög som kyrkojord och senare som kronojord. 1638 började Bög lyda under Edsbergs slott. Sedan1856 arrenderar familjen Ström marken, till en början under familjen Rudbeck på Edsbergs slott och från 1905 under kronan. Mangårdsbyggnaden är sannolik från 1600-talet, ombyggd i slutet av 1800-talet och fick sitt nuvarande utseende år 1944.

Vid gården var det inte så lugnt som jag hade hoppats på, ett större gäng med barn sprang omkring och lekte ta fatt, men de försvann i stort sett på en gång, förutom ett barn som var riktigt ledsen, hans tillvaro var allt annat än solig, men efter en stund sken han också som en sol. Jag gillar verkligen barn, men jag hade sett fram emot en stunds tystnad tillsammans med Iris, som vi till slut fick. Vi satte oss utanför raststugan och njöt av både sol och mat, när den var uppäten så packade vi ihop och fortsatte. Vid parkeringen vid Bögs gård tog vi vänster och fortsatte den asfalterade vägen bort mot motorvägen och ett gammalt område som var inklämt bland moderna hus och trafikerad väg, Knista.

Knista nämndes för första gången 1330 och den förste kände invånaren är Botulf som bodde här 1387. På 1500-talet fanns här tre brukningsenheter, och under 1600-talet två skattegårdar och en kronogård.1879 fanns det två gårdar i Knista, men från 1881 finns bara en arrendator. En lång period lydde Knista under Edsberg. Vid sekelskiftet 1900 övertog kronan gården och området blev en del av Järvafältet. På gården finns fortfarande ett antal äldre, välbevarade byggnader. Från Knistavägen som vi åkte på såg man inte husen så väl, men svänger man in på Knista gårds väg så kommer man fram till gården, men vi fortsatt stora vägen bort mot Häggvik.

När vi kom ner till Bagarbyvägen hade vi två val, att antingen åka till Häggvik, vilket var meningen från början, eller Sollentuna, det fick bli Sollentuna, det var lika långt till bägge ställena, men Sollentuna ligger en station närmare hem, så därför fick det bli det.

Vi följde den starkt trafikerade vägen ner mot Sollentuna, vid lämpligt ställe åkte vi över vägen och fortsatte mot Tureberg torg där vi skulle ta pendeln hem, men av någon konstig anledning så hittade jag inte hissen som gick till stationen. Vi åkte runt och letade en bra stund, men omöjligt, snacka om hjärnsläpp, vi hittade inte hissen. Jag frågade ett par, men de visste inte heller. Medans vi stod alla tre (ok, jag satt) och funderade kom det fram en kille som var villig att hjälpa till. Jag både såg och hörde på honom att han var påverkad av någon form av narkotika, han var väldigt spattig, intensiv och all over the place som prins Daniel skulle ha sagt. I normala skulle jag ha vikit undan och inte velat ha med honom att göra, men han hade något som jag fastnade för. Visst, han pratade lite osammanhängande och verkade virrig, men väldigt hjälpsam och mån om att vi skulle komma rätt.

Ganska omgående öppnade han sitt hjärta och berättade den ena hjärtskärande historien efter den andra, något som jag kommer att behålla för mig själv av respekt för honom och ja, jag vet att man ska ta vissa saker meden nypa salt, men hans historia påverkade mig en hel del. När vi kom fram till stationen och hissen tog jag honom i hand och tackade så hemskt mycket för hjälpen och önskade honom lycka till i livet, något som han verkligen behöver. Efter några minuters väntande kom så tåget och vi kunde kliva på ombord för att äntligen få komma hem.

#Naturreservat #Norrviken #Bögsgård