Skogstur - en allmännyttig förening
- Thomas Traneving
- 30 jan. 2017
- 4 min läsning
För några dagar sedan var jag och Iris vid Rönningesjön för att se oss omkring, men det var så otroligt isigt, så vi beslöt oss för att åka hem igen. Några dagar senare var det dags för ett nytt försök, men på en helt annan plats, ett ganska säkert kort, nämligen Järvafältet.
Det enda jag hade bestämt mig för att vi skulle till Järvafältet, men exakt vart, fick det första pendeltåg som kom bestämma, det blev tåget som gick mot Jakobsberg. Namnet Jakobsberg kommer från den gård med anor från 1600-talets mitt. Gården har haft många ägare, en av dem var Jakob Lilliehöks fru Brita Cruus. När han dog lät hon bygga gården och döpa den till Jakobsberg gård efter hans minne, namnet Jakobsberg här därefter följt med under åren, gården fungerar idag som folkhögskola.
När vi kom fram till stationen tog vi hissen upp till Jakobsberg centrum, där följde vi cykelvägen som gick utmed Viksjöleden, en ganska lättåkt väg, svagt uppför någon kilometer, tills vi kom till en tunnel som gick under E18, efter tunneln planade det ut, de gråa moderna betonghusen byttes ut mot en betydligt äldre del av orten, Säby gård med dess omgivning.
När vi var här senast var med Radio P1 i samband med ett reportage om föreningen. Då upptäckte vi att man hade byggt en ramp upp till handikapptoaletten, problemet var bara att rampen var alldeles för brant så man var tvungen att be om hjälp. När jag kom hem skrev jag ett mejl till kommunen och påtalade det hela, nu hade man åtgärdat det hela. Det är kul när föreningen kan bidra till att platser blir mer tillgängliga för människor med funktonsnedsättningar. Om man ska vara petig så var det en sak som de hade missat, eller två om man ska vara riktigt grinig. Man hade förlängt rampen, men det fanns inget räcke att hålla sig i vilket försvårar för en som är synskadad. Det andra var att det inte fanns någon belysning, det enda ljus som fanns kom från ett fönster som fanns längst upp i byggnaden. Lite dumt kan man tycka, men då får man ta med sig en ficklampa i fall man behöver gå på toaletten.
Efter denna lilla annorlunda inspektion fortsatte vi vägen norrut. Efter några hundra meter kom vi fram till en bom, där svängde vi höger för att fortsätta vägen bort mot skogen. I början av grusvägen hade man gjort en rastplats som var anpassad med bord och bänkar vid bordet. På varje sida hade man gjort plats för människor i rullstol, något som börjar komma mer och mer, kul. Utsikten från platsen var över våtmarkerna runt Säbysjön som är en naturlig rastplats för många flyttfåglar. Det har setts en del mer sällsynta arter här och området är populärt bland fågelskådare, bla Storlom.
Det var inte bara rastplatsen och toaletten som var anpassat, på grusvägen som vi åkte på hade man satt en vit kant efter vägen så synskadade lättare ska se vart vägen går. Om det verkligen fungerar som det är tänkt ska jag låta vara osagt eftersom jag inte har det funktionshindret, men jag hoppas det gör det.
Vägen som vi åkte var som sagt en grusväg, hårt underlag, så det var inga problem att ta sig fram, på några ställen var det ganska kuperat med backar både upp och ner, men inga av längre eller brantare karaktär. Det måste ha varit en hundträff någonstans för vi såg en hel del hundar efter vägen, något som intresserade Iris, men det räckte med en tillsägning så förstod hon att det var hos mig hon skulle vara hos. Fortfarande kan jag känna en plågsam stor saknad efter Ymer ibland, men när man har en hund som Iris så blir det lättare, hon är så otroligt lätt att ha med sig när man är ute och hon ger mig en så stor glädje.
När vi kom till en t-korsning hade vi kommit till ett ställe som hette Björnmyren, där svängde vi höger och fortsatte norrut. Nu kom vi till ett område med en hel del gamla torprester, de flesta tillhörde Jakobsbergs gård när det var ett säteri och gård, men det var några hundra åt sedan som sagt.
Två sjöar finns det på Järvafältet, Säbysjön och Översjön, vid Översjön stannade vi till för at äta lunchen som vi hade med oss. Hundar är inte så kräsna vad gäller mat, man kan ha med sig i stort sett vad som helst har jag märkt under mina år som hundägare, men jag vill o andra sidan inte ge vad skit som helst till min hund, så det får bli det hon älskar mest, malt lammkött med lite olja och benmjöl. Själv är jag lite mer kräsen så jag tog med mig lite stekt fläskkarré, haloumi, tzatziki, ugnstekt potatis och lite mangosalsa, det fattades bara en fin bordsduk till så var det som att vara på en bättre restaurang.
När vi ätit klart så gick vi tillbaka några hundra meter för att sedan svänga höger och fortsätta grusvägen mot torpet Granskog och en parkering. Här hade man byggt ett litet hus med två handikapptoaletter, bra lutning på rampen, rymligt inne på toaletten men som på den tidigare toaletten så saknades ordentlig belysning.
Vägen som vi åkte på hade samma namn som torpet, Granskog, men eftersom det var en väg så hette vägen Granskogsvägen. Det finns en till Granskogsvägen, närmare bestämt vid Åkermyntan i Hässelby Villastad, där har jag bott några år, ett riktigt fint ställe, men lite off tyckte vi efter några år så då flyttade vi in till stan och här har vi bott i snart 21 år, tiden går väldigt fort.
Efter någon kilometer kom vi fram Enköpingsvägen, där svängde vi vänster och fortsatte ner till Jakobsberg där vi tog pendeln hem igen.
Comments