Norra Djurgården

Vi har bara kommit till lite mer än halva januari, men redan nu märker man att djur och natur börjar vakna till liv lite smått, då blir man själv lite piggare, i alla fall blir jag det.

Ett område som både innehåller historia, nya bostadsområden och vacker natur är Norra Djurgården, även om det sistnämnda är lite naggad i kanten tyvärr. Som ni ser på bilden så har det byggts en hel del, när vi åkte här för många år sedan så var det i stort sett bara skog och stora ängar. De enda husen, vad jag kan minnas är två trähus, så kallade ingenjörsvillor, det gula till vänster och det gröna huset i mitten på bilden. Det är inte så jätteofta som jag rör mig i de här trakterna, därför är jag så glad att min bästa kompis Calle bor, inte så långt härifrån. Mitt starkaste minne härifrån var när vi åkte rullstol mellan Gärdet och Stäket för många år sedan, vår första natt var vid Lappkärret som ligger i de norra delarna av Djurgården, en underbar tur vad jag minns., men det var då det, idag skulle vi se på området som byggts upp kring gasverket i Hjorthagen.

Jag och Iris tog tunnelbanan till Stadion, därifrån rullade vi Lidingövägen ner till Östermalms idrottsplats där det åktes skridskor för fulla muggar denna underbara, soliga dag. Idrottsplatsen invigdes 1906 av Oskar II och användes bla vid de olympiska spelen sex år senare, den ansågs då vara en världens modernaste idrottsplatserna på den tiden.

Efter att ha njutit en stund av solen så dök Calle upp så vi kunde fortsätta vår tur. Vi fortsatte Södra Fiskartorpsvägen bort till Tennishallen, där svängde vi höger och fortsatte en cykelväg ner mot Ugglebacken och Husarviken. På 1800-talets början var Husarviken fortfarande en riktig vik från Östersjön och Lilla Värtan, men i slutet av 1800-talet gjorde industrialiseringen sitt intåg och Husarviken skottades delvis igen. Vi fortsatte cykelvägen som gick utmed biten en bit, sedan svängde vi vänster och fortsatte Norra Fiskartorpsvägen bort mot Laduviken, där stannade vi till för en fika.

På andra sidan viken finns det en gammal hoppbacke, som kallades "självmördaren" på grund av sin branta vinkel och målområdet på sjön Laduviken. Som tur är visste inte jag och Calle det då, när vi kastade oss ner för backen för några år sedan, bara för att testa om man kom ner med rullstol, ner för denna fruktansvärt branta backe. Det kunde man, men det är inget jag rekommenderar att testa, som ni ser på bilden nedan så är det ganska brant, har man väl börjat kan man inte vända utan det är bara att fortsätta.

Efter fikat fortsatte vi bort mot Stora Skuggan och till Universitet där vi tog tunnelbanan hem.