Lättare sagt än gjort

Förra veckan brottades jag en hel del med mitt psyke, något som jag inte gjort på många år, men efter det som hände för två veckor sedan så blev jag tyvärr tvungen till det. Trots att jag har stor vana att vistas i naturen och att ta i så att jag ibland blivit helt slut, men för att efter en stunds kort vila, orkat fortsätta mina turer, så har jag tvivlat en hel del på min ork och förmåga en hel del sedan jag fick min nefrostomi. Den stora frågan har varit om det verkligen är ett fysiskt problem, eller om det sitter i huvudet, är det fysiskt så kanske man får ta det lite lugnt till allt lugnat ner sig, är det psykiskt så är det bara att bita ihop och köra.

I fredags var jag på ett möte med Naturkartan och Daytona angående app-projektet som vi har och jag kan meddela att det går framåt och att det kommer att bli riktigt bra när det blir klart någon gång nästa år. Daytonas kontor ligger på Östermalm och för att ta mig dig tog jag tunnelbanan. Tyvärr så var inte hissarna med mig denna dag, något som i normala fall retar gallfeber på mig, men inte nu. Tack vare att hissarna inte fungerade som de skulle så blev jag tvungen att rulla en hel del, vilket i sin tur gjorde att jag upptäckte att jag faktiskt kan ta mig fram, mer än vad jag trodde, med andra ord så var mitt stora hinder psykiskt och inte så mycket fysiskt, en underbar känsla!

I lördags var jag på ett annat möte med en annan förening som jag är med i, Spin-off, men den promenaden dit och hem var inte lika njutbar, långt ifrån. Jag kände mig slö, trött, värk i kroppen, men ändå inte sjuk, det var något annat som inte stämde kände jag. När jag kom hem från mötet fick jag efter en stund svaret, stopp i Nefrostomin. Om det berodde på att jag hade rört på mig en hel del, eller om det var något annat som gjorde att slangen hade vridit sig vet jag inte, men det var riktigt jobbigt. Jag fick lägga mig på sängen och låta Lotta, min fru, hjälpa mig med problemet, efter en stund hade hon fixat till nefron och efter ca 10 minuter kände jag mig som en helt ny människa, tänk vad fort det kan gå, från botten till toppen på bara några minuter. Igår kändes det helt ok, så då bestämde jag mig för att ta med Iris ut i skogen, men för att inte ta ut mig fullständigt fick det bli motordrivet, lite restriktioner från läkaren hade jag fått, att inte ta ut mig allt för mycket.

Eftersom hissen i Medborgarplatsen håller på att repareras så rullade vi ner till Skanstull för att därifrån åka till Björkhagen som ligger fyra stationer bort. Björkhagen är en söderförort som byggdes i slutet av 1940-talet, tidigare fanns det bara smågårdar som då hörde till Hammarby gård som låg vid nuvarande Lumaparken. Vi åkte på Sörmlandsleden som börjar här, tills vi kom till ett fält

och ett utomhusgym, där svängde vi vänster och fortsatte elljusspåret som gick genom skogen. Förutom elljusspåret så finns här en hel del andra stigar att välja på, men vi fortsatte på den stig som verkade vara huvudspåret, den var lite bredare än de andra verkade det som. Underlaget var inte så kul, skottat ja, men det fanns en hel del isfläckar efter vägen. Så länge det är plant så går det väl an, men jag visste att framför oss fanns det några riktigt branta backar som vi skulle bli tvungna att ta oss upp eller nerför.

När vi åkt över en bro tog vi höger och fortsatte en asfalterad väg ner till en gård, Lilla Sickla som låg i närheten av Sicklasjön. Vägen ner till gården var riktigt brant och isig så jag växlade ner till ettan och smög mig ner för den branta backen, ett felsteg kunde innebära att vi hamnade nere i den branta ravinen som fanns på höger sida, inget skyddsstaket här inte.

Väl nere stannade vi till vid vattnet för att ta en paus och fika, en stund senare fortsatte vi. Vi följde en väldigt kuperad stig som gick utmed ett fruset kärr som i sin tur gick utmed den långsmala sjön, på ett ställe var det så brant så jag var lite tveksam att fortsätta, men alternativet hade varit att ta oss ner för en annan lika brant backe, så det spelade ingen roll. Som tur är så finns det underbara människor som erbjuder sin hjälp när det som mest behövs, så jag hade en person på varsin sida när vi tog oss ner för den riktigt branta backen, tack du okända, underbara person!

Efter en stund kom vi till Hammarbybacken, vi fortsatte förbi backen, bort mot Hammarby sjöstad, ett underbart område som jag varmt kan rekommendera, fina promenadstråk utmed vattnet, många trevliga restauranger och caféer efter vägen. Om man får för sig att helt plötsligt vilja åka båt är det inga problem. Vid Luma går det båtar till Södermalm och in till Djurgården och stan, Nybroplan och det bästa av allt är att det är gratis och att det inte är några problem att komma ombord med rullstol. Iris hade aldrig åkt båt tidigare, trots att vi bor på en ö, så för att kunna bocka av det på ”att göra” listan, så tog vi båten över till Södermalm och Barnängen. Det var en riktigt lugn båtresa, jag tror inte att hon märkte att hon var ute på böljan den blå, så det blir nog inga problem att ta med henne på en Vaxholmsbåt nästa sommar.

Från Barnängen tog vi oss mot Färgagårdstorget och Vintertullen, där tog vi oss till Katarina Bangata och upp till Åsötorget och hem.

#Björkhagen #Sickla #Hammarbybacken