Sök

Mörtsjön - ett naturvackert helvete

Thomas Traneving
31 okt. 2016
4 min läsning

Mitt minne är inte det bästa, det kan väl de flesta som känner mig skriva under på, även jag, trots att det tar emot att erkänna det. Är man ute och rekar inför kommande promenader eller evenemang kan detta ställa till en hel del, men så länge man upptäcker problemen innan man arrangerar promenaderna eller evenemangen så spelar det inte så stor roll.

Om knappt två veckor anordnar föreningen en promenad och tanken var att vi skulle ta oss runt Mörtsjön, en liten sjö som ligger i närheten av Skarpäng, som i sin tur ligger i närheten av Täby, men efter att ha varit där och inspekterat så kände jag att jag var tvungen att ändra plats, och orsaken är följande, omänskliga backar!

Det hela började med en trevlig frukost med familjen, sedan packade jag ihop mat o dryck till både mig och Iris, sedan åkte vi iväg, tunnelbana från Mariatorget till tekniska, sedan Roslagsbanan till Tibble där turen började.

Vi åkte på en cykelväg som gick utmed Tibble idrottsplats, sedan svängde vi höger, åkte under en bro, uppför en ganska lång och brant uppförsbacke som försvårades av ett vägarbete som gjorde att underlaget inte var det bästa, men dåliga underlag har man ju åkt på förut, så det var bara att bita ihop och kämpa.

När vi äntligen kom upp fortsatte vi Ellagårdsvägen 1 km bort, tills vi kom till en cykelväg som gick utmed ett villaområde. Efter ytterligare några hundra meter kom vi till Rösjövägen, då visste jag att vi inte hade så långt kvar, men jag visste att vi hade några riktigt jobbiga backar framför oss, den första på över 300 meter och en lutning som var ganska grym, men efter några ytterligare backar svängde vi höger och in på en mycket snällare väg, Sollentunavägen, vid slutet av vägen hade vi kommit till parkeringen och slingan som går runt sjön. Vid parkeringen fanns en karta som jag kollade på för att se hur vi skulle ta oss fram, det fanns en hel del slingor att välja på, det gällde att välja rätt, annars kunde det gå helt åt skogen. Eftersom det var ganska bra skyltat så var det ganska lätt att veta vilken av stigarna man skulle välja. Skogen var ganska tät så solljuset nådde inte riktigt ända ner mot oss, det var bara på några ställen som den kunde bryta igenom, men det gjorde o andra sidan att området såg lite trolskt ut.

Jag nämnde tidigare om backarna i området, den första kom efter bara knappt hundra meter, riktigt kämpig, enda sättet att komma upp var att backa och köra sicksack upp, men det här var bara uppvärmningen mot det som väntade oss några kilometer längre fram. Det bästa med uppförsbackar är att det oftast kommer en nerförsbacke också, vilket det gjorde här, så då kunde jag pusta ut

någon minut innan det var dags för nästa. Vid den östra sidan av sjön kom vi fram till en bro som gick över en liten bäck, vi åkte över bron, tittade lite på området och fortsatte in mot skogen. Nu kom vi till ett intressant område, en lövsump och kärrskog. Här växer en hel del ovanliga växter och träd, plus att det finns en hel del ovanliga små djur, men de är så små så de ser man inte så lätt, vi gjorde det inte i alla fall. När vi tagit oss igenom området kom vi till nästa monsterbacke, men man börjar kunna det där nu med branta backar, backa eller sicksacka upp, men väl upp gick det nerför, ända ner till en större äng som låg på högra sidan av stigen som vi åkte på, här stannade vi till för att pusta ut och äta vår medhavda lunch, en lunch som bestod av en Marockansk linsgryta och till det en god, kall lättöl, väldigt gott.

Resten av promenaden var inga större problem att ta sig igenom, fina och breda stigar, backar som inte var alltför jobbiga, så nu började självförtroendet bli på topp, man kände sig liksom oövervinnlig, men man ska inte ta ut glädjen i förskott, något som jag borde veta vid det här laget, men även solen har fläckar. Vi hade precis tagit oss ytterligare ett mossområde när vi kom till en riktigt brant uppförsbacke, nu snackar vi störtloppsbackar mitt herrskap. För första gången på väldigt länge blev jag allvarligt orolig, jag såg framför mig att jag skulle bli tvungen att åka tillbaka samma väg, något som jag inte hade den minsta lust med. Jag tittade på backen, lutning, underlag, eventuella lätta spår som man kunde följa för att komma upp. Insåg ganska snabbt att det var ingen ide att kolla in spår, jag skulle ändå bli tvungen att sicksacka upp, backa var inte att tänka på, då skulle jag hasa ur rullstolen pga branten.

Jag började så sakteliga ta mig upp, fick köra med en ny teknik, köra snett uppåt, backa snett, åt sidan, uppåt bakåt. En tidskrävande men ett ganska bra sätt för att komma upp, men som jag sagt tidigare, man ska inte jäkta när man är ute i naturen, det är bara att gilla läget. När jag äntligen kom upp var jag tvungen att ta en rejäl paus, jag var helt slut och vi hade ca 4 km kvar av vår promenad, inte så jättebra precis, men om man nu, som jag skulle råka ut för det så kommer här några tips:

Grips inte av panik. Det ödslar bara en massa värdefull energi som man behöver vid ett läge som det här.
Passa på att fika. Då får man fokus på annat och man kommer snabbare tillbaka, mat ger dessutom extra energi.
Njut av det eventuellt fina området och vädret.
Om inget hjälper, kolla upp närmsta adress och ring färdtjänst. Har man inte färdtjänst, ta något kollektivt medel hem.

När jag hämtat andan kämpade vi oss igenom resten av promenaden till Tibble och Roslagsbanan för att åka hem och slappa i favoritfåtöljen.

Här är lite bilder från området.