Utmed Rönninge strand
- Thomas Traneving
- 30 okt. 2016
- 3 min läsning
För några veckor sedan var jag och Iris uppe vid Rönnigesjön som ligger i närheten av Hägernäs, närmare bestämt vid Rönninge by, ett underbart ställe. Tiden gick så fort när vi var där så jag hann inte se hälften av det jag velat se, så igår bestämde jag att vi skulle dit igen.
Vi tog tunnelbanan från Mariatorget och åkte upp till Kungliga Tekniska Högskolan för att ta Roslagsbanan därifrån upp till Hägernäs, en resa på ca 40 minuter. När vi kom fram åkte vi till Koloniområdet svängde vi vänster och följde en grusväg som gick mellan kolonistugorna. Vid första korsning svängde vi höger och följde grusvägen genom fältet upp till skogen. När vi var här senast åkte vi lite annorlunda, en asfalterad väg som hade en hel del branta backar, något som fick mig att vilja undersöka om det fanns bättre, alternativa vägar. Den här vägen var o ena sidan inte asfalterad, grusväg med andra ord, men den var inte alls så backig som den andra, men den bjöd dock på en ordentlig stigning när vi kom till skogen, men den var ändå ganska lätt att ta sig uppför.
Vägen vi åkte på skulle visa sig vara en ridväg, vilket förklarade det stora antalet högar med hästspillning som vi fick korsa efter vägen, men efter knappt 1 km kom vi fram till en något större grusväg, då var det slut med alla högar. Vid korsningen svängde vi vänster och fortsatte ner till Rönninge by för att kolla in några saker som jag missade senast. Området runt om bestod av stora fält där hästar gick omkring och betade. Som jag skrev senast så består byn av ett antal gamla hus, några över 100 år gamla, men trots det hade man gjort en del anpassningar som gjorde det lättare att ta sig fram med rullstol. Vad jag kunde se så var det två ställen som inte riktigt höll måttet, caféet och toaletterna. Caféet gör mig inte så mycket, men toaletterna hade jag önskat att de var lite mer lättillgängliga. Själva toaletten är rymlig och bra, men det var lite värre att komma in. Det går en grusväg ner mot vattnet och huset där toaletterna finns är efter halva nedförsbacken, skylten är stor och tydlig så den kan man inte missa (om man inte har för stor fart i backen), men man har inte gjort en den anpassning som behövs för att lätt ta sig upp för rampen. Det är en ganska hög kant på den högra sidan av rampen, från grusvägen, det hade varit bra om man hade planat till lite för att lättare komma upp, inte mycket, men det lilla skulle underlätta enormt.
När vi åkt runt och tittat på det som vi ville se, fortsatte vi vägen som gick utmed vattnet, efter några hundra meter kom vi fram till en korsning,där svängde vi höger, åkte över en bro som gick över en å som förbinder Rönningesjön och Stora Värtan. Än så länge hade vi varit ganska förskonade mot branta backar, förutom på några ställen, men nu kom vi till ett område som i stort sett bara består av backar, i alla fall kändes det som så. Det är väl en sak om de leder till dit man tänkt åka, men åker man dessutom fel, då blir man inte glad, men till slut lugnade det ner sig och vi kunde följa en underbar naturstig som gick utmed Rönningesjöns vänstra sida, nu började tanken att man kanske skulle ta sig runt hela sjön, men efter en stund kom vi till en plats som gjorde att iden försvann ganska snabbt.
Om det är något som gör mig lycklig så är det när Iris springer omkring och morrar (ja, hon gör det när hon tokspringer) besinningslöst. Hon låter jättefarlig, men jag har lärt mig att det är hennes sätt att visa hur lycklig hon är. Platsen vi hade kommit till var Viggbyholms hundbad, en riktig fin hundrastgård som låg vid vattnet och som jag varmt kan rekommendera.
Vi fick en alldeles perfekt arbetsfördelning jag och Iris, hon sprang omkring och morrade, plaskade i vattnet, lekte med pinnar medans jag satt och fikade, underbart! Efter denna, icke så tunga sysselsättning packade vi ihop våra saker och gick bort till Viggbyholms station där vi tog tåget hem.
Comments