Mellan gröna ängar och stora herrgårdar

För några veckor sedan gjorde jag och Calle en tur mellan Järna och Södertälje syd, en tur som var tänkt att bli en av alla etapper på vår led, men vi bedömde att den var alldeles för tufft, tanken är att så många som möjligt ska kunna komma ut i naturen, så därför har vi försökt hitta ett mer lättåkt ställe, vilket vi nu gjort. När den etappen nu är bestämd och godkänd så år våra långa resor tull starten av etapperna färdiga vilket känns skönt. När vi gått etapperna mellan Gnesta och Södertälje så har halva tiden av den tid vi varit bort gått åt till enbart resor, vilket inte varit så roligt alla gånger, men nu är de längsta resorna som sagt slut, de etapper som ligger längst bort i fortsättningen är mellan Tyresö och Västerhaninge, men de tar vi i höst när tågen börjar rulla mot Västerhaninge igen och för att vara så effektiv som möjligt så passar jag på att tälta när området ska inspekteras och testas. Men nu skulle vi som sagt pröva ett nytt ställe mellan Järna och Gnesta, jag har åkt både bil och rullstol i områdena så jag kände att jag hade hyfsad koll, men som vanligt så dök det upp lite oväntade saker efter vägen, men det är det som förgyller tillvaron en hel del, eller hur?

Vi träffades i söndags morse för att ta pendeln till Järna, sedan åkte vi Södra Järnvägsgatan bort, genom ett villaområde, tills vi kom till en väg som hette Tavastavägen, där svängde vi höger och fortsatte vägen ner till väg 57, Södertäljevägen, vi åkte över och fortsatte Konvaljstigen och Flotavägen bort till den tog slut, där tog en grusad cykelväg vid som gick utmed ett stort fält och en å, Moraån. Ån är en del av det naturreservat som finns i området, Moraåns naturreservat. Syftet med naturreservatet är främst att värna om områdets betydelse för rekreation, något som gäller de flesta naturreservaten. Efter en stund kom vi fram till en bro som gick över E4, där bjöds vi på dagens första ordentliga uppförsbacke, den var inte lång, men fruktansvärt brant och som om det inte räckte så när man väl kom upp (nästan) fanns där en kant som gjorde det hela väldigt svårt, men som tur var så kom det ett par som hjälpte oss upp sista biten. Väl uppe åkte vi över bron och ner till en liten by med ett mycket känt företag, Saltå kvarn.

Saltå kvarn grundades 1964 och ägs idag av ca 15 stiftelser, varav den antroposofiska stiftelsen är den största ägaren. Den biodynamiska odlingen som Saltå kvarn eftersträvar att leverantörerna odlar enligt, anses kontroversiell och ovetenskaplig. Detta eftersom man bland annat tror på månens och kosmos påverkan på komposten och använder åtta olika preparat som exempelvis kogödsel som pressats in i kohorn och fått ligga några månader i marken. Förutom det stora företaget, så har de även en liten butik och cafe som jag tycker man ska besöka om man är i närheten. Det är lite litet, men det går att komma in med rullstol, i alla fall tror jag det för det fanns en ramp in. Har man tänkt på det ena, så borde man tänka på det andra också, men det är bara min personliga åsikt. Hur som helst, vi stannade inte, utan vi fortsatte genom det lilla samhället, bort till stora vägen, där svängde vi vänster och sedan direkt höger för att fortsätta Utflyktsvägen bort, ett underbart namn på en väg tycker jag. Underbart namn på en väg, men ganska tråkig pga att det gick spikrakt fram, plus att den var ganska trafikerad, men vägrenen var ganska bred, så trafiken störde inte mig så mycket.

Efter ganska exakt 1.5 kilometer svängde vi in höger in på en grusväg som gick

bort till Farstanäset och campingen, vilket är slutmålet för denna etapp, men vi ville avverka några etapper till denna dag så vi fortsatte norrut, förbi Farsta säteri och sedan ut på stora vägen igen. Vid en skogsväg och en bom svängde vi höger och stannade till vid ett lämpligt ställe för att ta en ordentlig paus och för att äta lunch och få i oss vätska. Vet inte hur varmt det var, kvicksilvret var nog uppe vid 30-graderssträcket, så att få i sig mycket vätska är väldigt viktigt, blir man törstig när det är så här varmt har man väntat för länge med vätska, då kan det vara svårt att få i sig det man förlorat, helst ska man få i sig lite mer än så.

Landskapet vi nu åkte i var otroligt vackert, stora gröna fält som bredde sig ner mot Vaskhusviken, förutom fältet så finns här rester av fornborgar från bronsåldern i området, men det var inget som vi såg, eller tänkte på, personligen tycker jag att det är ganska svårt att se rester av fornborgar eller gamla gravar, för mig ser de ut som vanliga stenhögar.

Ytterligare någon kilometer norrut svängde vi in på en väg som gick till en större herrgård, Brandalsund. Godset är från 1600-talet och namnet förmodas syfta på Brandaborg, som var en befäst medeltida borg i Södertäljeområdet som ingick i försvaret av inloppet till Södertälje. Området kring Brandalsund representerar en forntida farledsmiljö vid inloppet till Hallsfjärden och Södertälje.. Vid sundets smalaste ställe, Brandalsundet, fanns sedan forntiden försvarsanläggningar i form av fornborgar, en av dem är Trindborgen som jag länge velat besöka, men vi låg lite efter i tidsschemat så det fick bli en annan gång. Här vid Brandalsund slutar etappen som började vid Farstanäset. Förutom bron vid Saltå i utkanten av Järna så var det ganska lätt att åka med rullstol, men starten på dagens sista etapp började väldigt brutalt, med en riktigt brant och lång uppförsbacke, men väl upp blev det något lättare igen, när vi kom till en ladugård blev det grusväg igen, efter ladugården svängde vi vänster och fortsatte in mot skogen.

Nästa större gård som vi åkte förbi var Bränninge gård, Bränninge gård och bruk är från mitten av 1600-talet, men själva området har bebotts sedan 1300-talet. Det var ett järnbruk, som bearbetade malm från Utö och Skottvångs gruvor. Från Utö fraktades malmen med båt till ångbåtsbryggan. Från Skottvång transporterade man malmen till lands på vintern, när det var tjäle i marken. Från bruket följde vi cykelvägen norrut som först gick genom ett skogsparti upp till Bränninge strand och det ganska kuperade villaområdet som låg utmed Hallsfjärden, vackert, men backigt, men nu hade vi inte långt kvar till dagens slutmål, Södertälje syd. Här var det tänkt att vi skulle ta pendeln in till stan, men vi missade tåget med bara några minuter och nästa tåg skulle gå först om två timmar, så då beslöt vi oss för att fortsätta till nästa station, Södertälje hamn, när vi kom dit fick vi snällt vänta till tåget kom, men till slut kom det och efter någon timme var vi äntligen hemma.