Vargetappen

Ganska spännande rubrik, eller hur? För några år sedan fanns det ett vargrevir i de norra delarna av Stockholms län, vid Rialaområdet, men nu har den vargfamiljen försvunnit, det kanske är den familj som nu finns mellan Järna och Gnesta, men det är bara spekulationer från min sida, jag har ingen aning, men lite spännande är det allt. I just det här området kommer vi att lägga en etapp av den tillgängliga Sörmlandsled som kommer att gå mellan Björkhagen och Gnesta. Det är den näst sista av alla etapper och när man går i mål vid Gnesta station efter att ha gått den sista etappen har man kört/gått ca 15 mil, den ordinarie är på ca 100 mil, men den går genom hela Sörmland så det är inte så konstigt att den är så lång.

I söndags träffades jag och Calle för att ta oss igenom området för att se hur det såg ut och om det överhuvudtaget gick att åka där med rullstol. Vi åkte där för några år sedan, så vi hade lite koll på läget, ganska backigt och löst grus på några ställen, men det var inte så farligt som vi trodde och tur var väl det. Med oss på turen hade vi en journalist och en fotograf från Utemagasinet som är en av Sveriges största friluftstidningar.

Det var inte det lättaste att rodda alla till en viss plats och till en viss tidpunkt eftersom vi alla bor lite här och var i stan, men till slut så fann vi varandra. Första två kilometerna gick genom Järna samhälle, villaområden, industriområden och lite annat som här en ort till. Efter knappt två kilometer kom vi till väg 57, Mölnbovägen och där tog tätorten slut, nu började de gröna fältet och skogen breda ut sig och underlaget som vi hittills hade åkt på, asfalt, byttes ut mot grusväg.

Vi följde Billstavägen bort och medans vi gick/åkte blev vi intervjuade och fotograferade efter vägen. Senast jag åkte här var med Iris när vi skulle tälta vid

Vattgruvans naturreservat som låg en halv mil bort, då såg landskapet lite annorlunda ut än vad det gjorde nu, borta var vitsipporna, men de hade bytts ut mot andra vackra blommor och växter som fanns efter vägen, underbart vackert. Det enda som störde idyllen lite var alla bilar som vi mötte efter vägen, vilket var en hel del, men när vi efter några kilometer kom till en gård som hette Palmskog tog den allmänna vägen slut, nu var det bara skog som gällde ett bra tag framöver, här passade vi på att ta en välbehövlig paus för att dricka lite vatten och äta lite energisnacks, sen var det bara att fortsätta.

Efter ytterligare några hundra meter kom vi till en bom, efter den började det verkliga eldprovet, då blev det lite backigare och underlaget blev lite lösare, något som gladde fotografen väldigt mycket, han var ute efter lite spektakulära bilder på mig och Calle när vi kämpade oss fram genom området, men efter en stund fick vi lön för allt kämpande, då kom vi fram till en sjö, Akaren, där stannade vi till för vila armar och axlar, vi passade även på att äta lunch och ta en del bilder, när vi var mätta och nöjda med bilderna fortsatte vi.

Tyvärr så går inte pendeltågen så ofta i de här områdena, typ varannan timme och eftersom det gående folket, dvs Thomas, journalisten och fotografen hade en tid att passa skildes våra vägar efter en stund, men det var helt ok, det var nerförsbacke större delar av den återstående sträckan så både jag och Calle kände att vi klarade oss själva. Jag tittade på klockan, vi hade ca två timmar på oss till nästa tåg skulle gå och vi hade kanske 2-3 km kvar, så det borde inte vara några problem kände jag, men underlaget gjorde att det tog tid, men efter ett tag kom vi till ett mer lätt åkt parti, sedan gick det fort sista biten. När vi kom till stationen var det 30 minuter kvar tills tåget kom, så vi hann pusta ut och prata om hur dagen gått.

Ska man åka den här sträckan med rullstol så är tipset att man startar från Järna och åker till Mölnbo för då slipper man de värsta backarna som är innan man kommer till stationen, de är riktigt branta, så där är det bra om man kommer från rätt håll, det är lättare att ta sig nerför än uppför.

#Järna #Mölnbo #Akaren