Sök

Ny etapp växer fram

Thomas Traneving
7 juni 2016
4 min läsning

Igår var det dags att ta fram ytterligare en etapp av den tilltänkte alternativa Sörmlandsleden, men det gick inte riktigt som det var tänkt. När jag och Calle kom till Södertälje hamn för att där byta till tåget som skulle ta oss till Gnesta som var tänkt att vara starten av dagens tur fick jag ett meddelande från en av de två journalister som skulle följa med oss att de inte kunde komma pga sjukdom, dett jorde att vi ändrade turen en del.

Tanken var från början att vi skulle åka från Gnesta till Järna via Mölnbo, en sträcka som bjuder på ganska tuffa backar och ett underlag som inte får många rullstolsburna att jubla av glädje precis, så nu ville vi göra det lite enkelt för oss och ta etappen mellan Järna och Södertälje, men det visade sig att det skulle bli allt annat än enkelt, inte omöjligt, men väldigt tufft på sina ställen. När vi kom till Järna tog vi oss igenom ett villaområde, när vi passerat Tavastskolan och kört ett par hundra meter svängde vi vänster och efter ytterligare en bit svängde vi höger och följde en fin grusväg som gick genom ett underbart område. Som jag nämnde tidigare så är tanken att vi skulle ta fram en led för rullstolsburna, så det känns lite extra kul när man upptäcker att man korsar den riktiga Sörmlandsleden, något som den skulle göra vid några tillfällen visade det sig.

Några hundra meter in i skogen stannade vi till vid en mosse, Logsjömossen för att äta lunch, som vanligt blev det en pastasallad, enkelt och gott. Hittills var det lätt åkt, inga backar att tala om, men när vi passerade mossen och den ganska långa raksträckan kom vi till första uppförsbacken. När det är så pass brant uppför så brukar vi sicksacka och när det inte går så kan man backa upp, det funkar kanske inte för alla, men för oss funkar det alldeles utmärkt. Efter backen och några hundra meter till kom vi till ett nybyggt villaområde som vi tog oss igenom. När vi kom till en parkeringsplats som låg på höger sida såg vi att det gick in en grusväg in i skogen, jag kollade på min gps och beslöt mig för att vi skulle ta den vägen, Sörmlandsleden gick för övrigt där också.

Om det varit lätt att köra hittills, så blev det desto svårare nu. Från hårt underlag förvandlades det till löst grus med ganska stora stenar som gjorde att det var riktigt tungt att ta sig fram. För att ta sig fram med rullstol måste man ha full armstyrka och bra kondition, att åka elrullsol eller permobil funkar nog inte alls. Det gick i snigelfart för man sjönk ner genom stenarna hela tiden, men som tur var så var det inte så hela tiden, efter några hundra meter blev det vanlig grusväg igen, men glädjen blev inte så lång för snart var det dags för nästa rullgrus, på några ställen gick det dessutom ganska brant uppför, så det blev många pauser efter vägen. Det var väldigt tufft, men det gick. När vi kom till en t-korsning blev jag orolig på riktigt. Till vänster gick det brant uppför, till höger gick det lika brant nerför och där förvandlades vägen till en knappt synlig skogsväg med ett högt gräs som gjorde att det inte var så lätt att se vart vägen gick, men jag bestämde att vi ändå skulle ta den vägen. I sådana här lägen är det väldigt viktigt att veta vad man ger sig in på, lita på sin gps och veta att den visar rätt, för gör man ett felaktigt beslut här, då är man riktigt illa ute. Den så kallade vägen förvandlades ganska omgående till en smal stig med inslag av sten och rötter, inte så stora, det var inga problem att ta sig fram med rullstolen. En bit bort såg vi en bom, efter den gick det åter igen brant nerför, men nu, efter flera timmar i skogen såg vi de första husen, nu hade vi inte långt kvar till civilisationen. Känslan av att klara sig igenom det här tuffa området var riktigt starkt, nu var det vanlig grusväg som gällde, men vi hade ganska långt kvar till slutmålet, Södertälje syd.

Vi passerade några byar efter vägen, solens sken bidrog till att landskapet var riktigt vackert. Vi hade länge hört bil och pendeltågstrafiken, efter en stund kunde vi även se den. När vi hade åkt under motorvägen kom vi efter en stund fram till Nyköpingsvägen svängde vi vänster och följde den ganska trafikerade vägen norrut, tyvärr så fanns det ingen cykelväg eller trottoar, den kom först när vi kom upp till Pershagen, en smal trottoar, men det är bättre än ingenting. När man åkt så länge som vi gjort och slitit så är varje backe en ganska stor plåga, varje meter är en meter för mycket, men efter en stund var vi äntligen i mål vid Södertälje syds pendeltågsstation, då hade vi hållit på i 8.5 timmar. Sträckan var inte så lång, ca 15 km, men med det underlaget, så var det inte så konstigt att det tog så lång tid.

Det här är alltså en del av den leden som Skogstur håller på och tar fram och som jag nämnde tidigare, enda sättet att ta sig fram på är med manuell rullstol och att man då måste ha full styrka i överkroppen. Man kan svänga höger vid ett ställe för att slippa de värsta områdena, men då får man o andra sidan samsas med bilarna efter Nyköpingsvägen och det är ju inte så kul, men det bestämmer man själv.