Sök

Ge aldrig upp

Thomas Traneving
12 apr. 2016
2 min läsning

Idag la jag ut en ny profilbild på Facebook, en bild som fått en hel del gillningar. Bilden är från när jag och min pappa var uppe i norra Dalarna för att ta oss upp för ett av landskapets högsta berg, Städjan.

Jag hade under några år kämpat med min mage som bråkade en hel del. Jag åkte in hösten 2007 med svåra magsmärtor vilket ledde till att jag till slut låg på operationsbordet. Pga slarv (anser jag i alla fall, men inte patientnämnden) så blev det ett antal operationer till pga slarv. Man la tarmarna på fel sida, man glömde saker i kroppen m.m. så det var en fruktansvärt jobbig tid.

Till slut kom jag till en punkt då jag var tvungen att välja, fortsätta deppa, eller försöka göra så bra som möjligt av det jag hade och bygga upp mitt liv från det, jag valde det sistnämnda. Jag satte upp några mål som jag skulle klara av kommande år och ett av dem var att med rullstol ta mig upp för Städjan som ligger i närheten av Idre. Jag tränade som en tok för att klara av det, men efter att ha krupit i över två timmar över kärr, branta backar, stenar och rötter kom jag till en punkt då jag blev tvungen att inse att det inte var någon ide att fortsätta. Några timmar senare var jag på Nipfjället i stället och det var inte helt fel det heller.

Jag kom inte upp på Städjans topp, men jag lärde mig mycket om mig själv, att jag klarar av mycket mer än vad jag trodde, mitt största handikapp satt inte i benet utan bristen på tron på mig själv.

Tack vare den insikten och vetskapen om mig själv så har jag hunnit med en hel del under åren.

Här är ett litet bildspel från när jag, pappa och Ymer var uppe på toppen.