Igelbäckens naturreservat

Idag började vi med projektet, att tillsammans med Natyrskyddsföreningen i Stockholms län, kolla tillgängligheten i de olika naturområden som finns. Skogstur har i och för sig hållit på några år, men inte i den omfattning som det här projektet kräver och platsen vi skulle inventera var Igelbäckens naturreservat. Naturreservatet bildades i juni 2004 och utgör en del av Järvafältet och ligger i den norra delen av Solna kommun. Området omfattar Västerjärva, Överjärva, västra delen av Sörentorp samt Igelbäckens sträckning genom Ulriksdals slottspark. Reservatet sträcker sig även in i Sudbyberg, men där var vi inte, så det får bli en annan berättelse.

Tanken var att vi skulle träffas vid Ulriksdals pendeltågsstation, vilket vi också gjorde, men jag och Calle var tvugna att hoppa av i Solna och rulla därifrån upp till mötesplatsen, eftersom hissen i Ulriksdal var ur funktion, och hur vet jag då det? Jo, på jobbet satt jag och kollade på Sl:s hemsida när det var dags att dra och då såg jag att hissen inte fungerade för tillfället vid Ulriksdal. Det är ett bra tips, sitter ni i rullstol och ska åka tunnelbanan eller pendeln kan det vara bra att kolla på Sl:s hemsida så man inte råkar ut för någon otrevlig överraskning.

Vid Ulriksdals torg träffade vi Katrin och Sofia från Naturskyddsföreningen och började gå norrut mot reservatet. Vägen dit var segt uppför, underlaget var grus och lera, det hade inte riktigt torkat upp än efter vintern, men jag tror knappast att det hade blivit så mycket lättare. Vid kanten av reservatet stannade vi till vid en anslagstavla med en massa olika skyltar och lappar, men det var speciellt en som vi var intresserad av, skylten gällande området som vi skulle ta oss igenom. Vi hade alla varit väldigt noga med att ta fram information och kartor på området, men ingen av oss kom ihåg att ta med sig det, lite pinsamt, men nästa gång kan det bara bli bättre.

Vi följde en spikrak lerig, spårig bred väg som gick genom skogen fram till en hundklubbslokal, där svängde vi höger och följde en något bättre väg, men efter några hundra meter blev den sämre. När vi åkt ner för en brant backe kom vi

fram till en t-korsning. Valet var ganska enkelt, höger gick det brant uppför, men till vänster kom man ut på en äng som verkade lovande, så den tog vi. Rakt ovanför oss går den blå tunnelbanelingen som går mellan Kungsträdgården till Akalla. Just här finns den mytomspunne stationen Kymlinge station. Det som är speciellt med den här stationen är att den aldrig blev färdig. Den har fått smeknamnet spökstationen. där enbart de döda kliver av. Den mest kända är sägnen om Silverpilen, ett silverfärgat tåg som enbart har döda passagerare som kliver av i Kymlinge. Dessa passagerare ska ha dött på olika sätt i tunnelbanan. Om däremot en levande kliver på Silverpilen, kommer denne aldrig tillbaka. Men vi såg aldrig några spöken, det enda vi såg var lera, lera och åter lera. Ute på ängen där vi åkte blev det så pass sämre, så vi beslöt att vända och åka till ett annat ställe. och gå tillbaka mot Ulriksdal. Vägen tillbaka var mycket bättre och lättare att åka på, förutom den backen som gick från ängen och upp mot skogen, men då fick vi hjälp upp.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det finns en hel del att göra i området, ut anpassningssynpunkt och det är det som kommer att skrivas ner och skicka till de som har ansvaret över stället, ett omfattande och ganska stort arbete, men det är väldigt kul och intressant, så snart bär det iväg igen.

#Naturreservat #Igelbäcken